En kort historia om tvål

Tvål har funnits så länge att det är omöjligt att bestämma exakt var, när och hur någon kom på hur man skulle göra för att framställa tvål. 

Enligt en antik berättelse var det några romerska kvinnor som upptäckte hur man gör tvål när de tvättade sina kläder i Tibern nedanför ett berg kallat Monte Sapo. Uppe på berget låg en offerplats där romerska präster offrade djur till gudarna. Elden smälte offerdjurens fett som rann ner i askan. Regnet förde sedan med sig blandningen med aska och förtvålat fett till floden. Kvinnorna som tvättade där upptäckte att kläderna blev mycket renare när de tvättades nedanför offerplatsen och förstod att det var askan tillsammans med vattnet som omvandlade fett till tvål. 

Arkeologerna har aldrig har lyckats lokalisera berget Monte Sapo och det finns inga historiska belägg för att detta har hänt. Det är bara en sägen som förklarar hur man gör tvål och inte en berättelse om någon verklig händelse. 

Både i Egypten, Babylonien och i Fenicien har man gjort arkeologiska fynd som visar att de där använde tvål för att förbereda ull för färgning redan ett par tusen år före kristus. Den förste vi känner till som omnämner tvål och tvålproduktion i skrift är den romerske historikern Plinius den äldre 23-79 e.kr. Enligt honom är det är inte romarna utan kelterna som använder tvål. De blandar getfett med pottaska utvunnen ur björkaska för att bleka sitt hår och göra det styvare. På latin kallades blandningen ”sapo” som på italienska blivit sapone, på engelska soap och på svenska såpa. 

Från början tillverkades alltså tvål av djurfett och pottaska. Pottaskan fick man genom att låta regnvatten rinna genom träaska. Det var en långsam och komplicerad process och kvalitén på pottaskan blev väldigt ojämn. För att kontrollera lutlösningens styrka kunde man lägga i ett helt rått ägg. Flöt det på ytan var blandningen stark nog att göra tvål av. Man kunde även lägga i en fjäder och se om den löstes upp av luten. Man kunde alltså inte kontrollera styrkan på luten och kände inte heller till hur mycket lut varje olja behövde för att förtvålas.  Den tidiga tvålen var därför alldeles för frätande för att den skulle gå att tvätta sig med. Istället användes den för att skura golv, bereda djurhudar och tvätta ull och textilier. 

På 1200-talet växte en småskalig produktion av tvål fram i Frankrike och England. För att tvålen skulle blir mindre frätande började man koka tvålmassan och i södra Frankrike blandade man ut djurfettet med olivolja. Det gjorde att man fick en mildare och mer vårdande tvål. Men tvålen användes fortfarande inte för att tvätta sig med.

Man levde ofta under svåra hygieniska förhållanden och att bada i vatten ansågs vara direkt farligt. Rädslan för att bada levde kvar ända fram till 1800-talet och många parfymerade sig hellre än riskerade döden genom bad. 

Tvålen som tillverkades innan den industriella revolutionen var alltså något helt annat än den tvål vi är vana vid idag. Men eftersom pottaskan under 1700-talet även behövdes för tillverkning av glas och krut sågs behovet att säkra dess kvalité som stort. Frågan sysselsatte många av tidens kemister och 1790 kom Nicolas Leblanc (1742-1806) på ett sätt att utvinna natriumhydroxid ur vanligt salt. Tyvärr gav hans process upphov till väldigt giftiga biprodukter och det var inte förrän den belgiske kemisten Ernst Solvay (1836-1922) vidareutvecklade metoden och hittade ett sätt att framställa natriumhydroxid ur vanligt havsvatten som problemet var löst. Hans uppfinning som kallades Soda Solvay öppnade vägen för modern tvålproduktion. 

I slutet av 1800-talet gjordes stora insatser för att utbilda människor i hälsa och hygien i många europeiska länder. Vid den här tiden tillverkades tvål fortfarande för hand genom att man kokade den i en kittel och den var fortfarande väldigt alkalisk. Man köpte sin tvål på lösvikt och kvalitén varierade mycket från en bit till en annan. Vissa bitar var direkt frätande medan andra utsöndrade droppar av oförtvålat djurfett som gjorde att de luktade förfärligt. För att bli av med den otrevliga odören började man experimentera med att tillsätta doft i form av eteriska oljor från växter.

Samtidigt började tvåltillverkarna få allt större tillgång till nya vegetabiliska fetter av hög kvalitet som importerades från de europeiska ländernas olika kolonier. Från oljepalmerna i Västafrika utvann man palmolja vilken blev en av huvudingredienserna i tvål och från öar i Stilla havet fick man kokosolja som gav den färdiga tvålen bättre fettlösande egenskaper. På det sättet ökade tvålens kvalitet och den fick sakta ett allt bättre rykte.

I slutet av 1800-talet ansåg man inte längre att det var farligt att bada, istället blev det naturligt att vilja vara ren. Detta uppmärksammades av tidens tvålfabrikörer som insåg att konsumenterna behövde informeras om att de behövde tvål för att bli riktigt rena. De satsade därför stort på övertygande annonskampanjer där tvålen presenterades tillsammans med t ex honung, solljus och snö. Ett annat grepp var att använda berömda konstverk i vilka man infogade en tvål för att den på det sättet skulle associeras med elegans och kultur. Det gick så långt att man på baksidan av nya Zeelands frimärken från 1894 tryckte en slogan som gjorde reklam för tvål. Tvål blev på det sättet en eftertraktad vara i hela värden samtidigt som reklambranschen växte och utvecklades. 

I den tidiga industriella tvåltillverkningen kokade man fortfarande ingredienserna i stora öppna kittlar. Men idag görs tvål i stora maskiner med full kontroll över förtvålningsprocessen vilket gör att man inte längre behöver koka tvålmassan. Den färdiga tvålen finfördelas och torkas och sedan blandar man i doft och färg, pressar ihop den och stansar ut de färdiga tvålarna i en tvålpress.